Du är inte dina reflexer – du kan välja nytt!

Har du också beteenden som du inte alltid kan förstå?

Kanske känner du igen något av det här.

Du tröstäter när känslorna blir för många och du inte riktigt vet var du ska göra av dem.

Du försöker kontrollera maten eller kroppen därför att det känns som om livet blir lite mer hanterbart då.

Du ler automatiskt när du egentligen skulle vilja gråta.

Du säger automatiskt "ja", fast ditt inre skriker "nej".

Du får utbrott för att människor ska hålla sig på avstånd så att du slipper risken att bli sårad.

Du gör dig osynlig, trots att du egentligen längtar efter att få ta plats och vara en del av gemenskapen.

Du känner att allting måste vara perfekt utåt, därför att otillräckligheten annars hotar att komma upp till ytan.

Eller kanske ser ditt eget mönster helt annorlunda ut.

Jag vill ställa en annan fråga.

Vad händer om det inte är något fel på dig?

Jag vill faktiskt säga att jag inte tror att det är fel på dig.

Jag tror att mycket handlar om hur livets händelser har programmerat våra reflexer och att vi sällan får lära oss att vi faktiskt kan förändra våra automatiska reaktioner.

Vad händer om det finns en del av dig som en gång skapade de här beteendena för att hjälpa dig att överleva?

Jag menar att vi som barn och unga vuxna samlar på oss information om vem andra tycker att vi är och vad samhället förväntar sig av oss. Särskilt om vi inte får växa upp i en kommunikativ och öppen miljö där vi får vara räknade med precis som vi är och har utrymme att reflektera och utvärdera det vi är med om.

Jag tänker ibland att vi människor kan bära på en liten beskyddare i vårt undermedvetna.

En beskyddare som inte är ond.

Inte heller dum.

Den gör bara sitt jobb.

Om du någon gång har blivit sårad, övergiven, kritiserad, skrämd eller fått lära dig att du inte riktigt duger som du är, då kanske den där beskyddaren började bygga olika strategier. Överlevnadsstrategier utifrån den verklighet och den medvetandenivå som fanns just då.

Kanske finns det en anledning till att du reagerar som du gör.

Det betyder inte att du måste fortsätta leva så.

Men det betyder att du kanske kan sluta kriga mot dig själv.

För ibland är symtomet inte fienden.

Ibland är symtomet en gammal beskyddare som outtröttligt fortfarande står kvar på sin post.

Kanske kan du stanna upp en liten stund nästa gång ett av de där automatiska beteendena kommer.

Inte för att döma dig själv.

Utan för att vänligt fråga:

Vad försöker du skydda mig ifrån?

Och kanske kommer svaret inte direkt.

Men kanske börjar du ana att du är större än dina automatiska reaktioner.

Du är större än ditt ja.

Du är större än ditt kontrollbehov.

Du är större än din rädsla.

Och kanske är du också större än dina reflexer.

Reflexer kan omöjligt vara hela du.

Det kanske bara är en gammal beskyddare som ännu inte har förstått att du har vuxit och att du idag har en helt annan mognad och kunskap om livet än du hade då reflexen skapades.

När du börjar ana det, stanna då upp och fundera:

Är det här reaktionsmönstret verkligen det jag tror på idag?

Vad står jag för idag?

Och kanske kan du säga till dig själv:

Nu väljer jag att stå för...

...och fylla i de ord som stämmer bättre överens med den människa du är idag och det liv du vill leva.

För du är inte dina reflexer.

Du kan välja nytt.

Så kan du i tanken sträcka ut handen till den del inom dig som en gång kände behov av den här beskyddarreflexen och tänka:

Håll mig i handen. Du behöver inte reflexen längre.

Det här är ett fantastiskt redskap som har hjälpt många människor jag mött genom åren. Även mig själv under perioder av befrielse och förändring.

Lycka till, min vän, och försök att njuta av ditt liv lite mer för varje dag.

Du är speciell och du är viktig för att du är du.

// AnnCatrin på Lyssnarhjärtat – Vara Kvinna

‍