Du som alltid finns där för andra…

Du är den som lyssnar.
Den som håller ihop.
Den som andra vänder sig till när livet känns tungt.

Och du gör det med hjärtat.

Du känner in. Förstår. Finns där – ofta utan att någon ens behöver be om det.
Det är en del av den du är.

Men bakom den styrkan finns något mer.

Trötthet.
Tankar som aldrig riktigt får landa.
Känslor som du kanske skjuter åt sidan, för att det alltid finns någon annan som behöver dig mer.

Och kanske har du sagt till dig själv:
“Det är inte så farligt.”
“Jag klarar mig.”

Men stanna upp en stund.

Känn efter.

Hur mår du –egentligen?

Inte det du säger till andra.
Utan det som finns där, lite djupare.

För sanningen är enkel, men viktig:

Du behöver också bli hörd.

Inte för att något är “fel”på dig.
Utan för att du är människa.

Du får också ha dagar när det känns tungt.
Du får också tvivla, känna, behöva.

Du får också ta plats i ditt eget liv.

Det finns en stillsam styrka i att våga erkänna det.

Att inte alltid vara den som bär.
Att ibland få luta sig tillbaka och låta någon annan hålla utrymmet.

Inte för att du inte klarar det.
Utan för att du inte måste göra det ensam.

Du är inte här bara för att finnas för andra.

Du är här för att leva.
Känna. Andas. Vara.

Och ibland börjar det med något så enkelt som att få prata.

Att någon lyssnar – på riktigt.
Utan att döma. Utan att avbryta.
Bara är där, med dig.

‍